Bensträckare

hopp

Det finns en, enligt mig, rätt onödig diskussion om huruvida det är rätt eller fel att använda uttryck som ”bensträckare” eftersom det finns folk som sitter i rullstol.

Hur hade det blivit om vi alla hade valt att tolka allting som sägs så dåligt det bara går? Om vi hade smulat sönder våra svenska uttryck, bara tänkt på vad orden i sig betyder och inte velat förstå vad man faktiskt menar med uttrycken.

Om vi inte längre får använda vissa uttryck, bara för att det finns personen i världen som inte kan göra eller inte tycker om det som uttrycket bokstavligt talat säger, då hade det varit mycket i vårt språk som vi hade tvingats ändra. Då hade nog språket blivit rätt torftigt och trist.

Eller ska man behöva vara konstant orolig för att råka säga något som kan få någon annan att bli sur, utan att man menar illa? De flesta av oss vet redan att det är viktigt att använda ord som ”funktionsnedsättning” och ”funktionshinder” på rätt sätt. Men ska man dessutom behöva tänka till kring och ändra varje vanligt uttryck också? Då blir det väldigt mycket att hålla reda på.

Om man håller en föreläsning som handlar om det man ”brinner för” i livet, så kanske det sitter en brännskadad person i publiken och tar illa vid sig för att man använder ett sådant uttryck. Om man då backar och ”gör en pudel” så kanske där sitter en hundägare och blir förnärmad. Lika absurt anser jag att det är när man avstår från att använda ordet ”bensträckare” bara för att det finns människor som sitter i rullstol. Var ska man dra gränsen? Det finns ju faktiskt situationer där man har all rätt att bli kränkt, på riktigt. Borde vi inte fokusera på dem istället?

Till exempel, hur många gånger hade David kunnat bli kränkt av texten här nedanför, om han ville det? Han kan ju varken gå eller röra sina armar och händer. I den här texten berättar jag om vår vardag, utan att vara orolig för att använda vanliga uttryck.

MIN OCH DAVIDS VARDAG, VÅREN 2020

Bara för att vi sitter i karantän med social distansering så betyder inte det att vi bara rullar tummarna hela dagarna.

Nejdå, David skuttar upp på morgonen, redo för att gå på olika distansmöten medan jag jobbar med mitt. David brukar hålla tummarna för att mitt företag ska fortsätta att gå bra, även i sådana här tider. Ibland ger han mig en hjälpande hand. Han är mitt bollplank, vilket funkar bra eftersom han sällan är ute och cyklar.

Ibland går vi ut och går promenader. Då är David inte den som släpar benen efter sig. Nejdå, snabbt ska det gå! Vi brukar prata en del under våra promenader och även om vi någon gång tycker olika så springer diskussionen sällan iväg och han går aldrig för långt.

Han jobbar väldigt mycket, David.. men jag är inte orolig för att han skulle gå in i väggen. Han dansar aldrig efter någons pipa. Och även om mycket står och faller med honom så är han noga med att aldrig trampa någon på tårna. Ibland behöver han ta sig en bensträckare eller två, och då brukar jag hålla honom sällskap.

David är inte en person som behöver armbåga sig fram. Det knallar och går ändå, liksom! Det är han som håller i trådarna och han skulle aldrig gå bakom ryggen på någon.

Ibland skojar han med mig. Men jag går sällan på hans skämt. Nejdu, den gubben går inte! ❤️

(Och just det, Davids rullstol är egentligen inte en leksak, utan ett hjälpmedel, men det struntar vi i! 🤷‍♀️☺️)