pinnar

Alla är så grymt imponerade av min pojkvän!
När vi sitter på en restaurang och han dricker ur ett glas, så vänder sig folk mot oss och applåderar.

När han skriver ett sms på mobilen eller ett mail på iPad’en så får vi höra att han är helt fantastisk – och när han skriver sin signatur med en penna på ett papper så utbrister folk med häpnad att de är så otroligt imponerade!

Jag vet ingen som får så många komplimanger som han får – och detta får han alltså för sådant han lärt sig som barn och som han gjort varje dag, hela livet. Den enda skillnaden är att han inte använder sina händer.

Tänk så mycket komplimanger folk faktiskt sitter inne med! Min pojkvän brukar säga att det är klart att han är glad om dagarna. Det är svårt att känna sig dålig när man hela tiden får beröm av främmande människor, för helt vardagliga saker.

Tänk så mycket bättre många andra också skulle må om även de fick komplimanger i sin vardag.

Så mitt budskap är: Ge lite fler komplimanger till främmande vuxna människor ni mötet på stan!

Kanske inte just för att de dricker ur ett glas eller för att de skriver ett sms. Men till exempel till personen som sitter framför dig på tåget, som lyckats göra en jättefin inbakad fläta på sig själv, eller till personen som står bredvid dig i kön, som lyckats göra ett grymt goatee när han rakade sig den morgonen.

Varför inte ge en komplimang till kvinnan i kassan som gjort sina naglar supersnygga eller till mannen i kiosken som stickat sin egna alldeles supercoola halsduk?

Poängen med detta inlägg är att förklara att vardagliga saker kanske kan se mer imponerande ut för att man gör det på ett annat sätt – men för David är det fullt naturligt att göra på sitt sätt. Han ser det inte som nedlåtande, eftersom han vet att man bara vill väl, även när han får stående ovationer bara för att han dricker en kopp kaffe. Det viktiga är att det finns många andra som skulle må bra av att också få komplimanger till vardags, även om de inte heller gjort något egentligen superimponerande.

Bilden var ett exempel på något som för oss är ganska vardagligt. Vi sitter båda och håller i ätpinnar. 😊 Jag imponerar inte på någon när jag håller ätpinnarna i min hand, (vilket faktiskt inte är jättelätt för någon som inte vuxit upp i den kulturen) medan det rullar in komplimanger till David för att han håller pinnarna i munnen.

Det är inget svårt för honom att hålla mat med pinnarna i munnen, eftersom han de senaste 46 åren har använt munnen istället för händerna, och eftersom han älskar asiatisk mat och är van vid ätpinnar. 😀

Men svaret på vad alla undrar är iaf: Maten som han håller i pinnarna lägger han sedan på kanten av tallriken. Efter det böjer han sig fram och tar maten från tallriken, med munnen. Soppan sörplar han sedan i sig. 😊 Mer spännande än så är det inte.