Vlatko

”De mänskliga rättigheterna är universella och gäller för alla. De slår fast att alla människor, oavsett land, kultur och sammanhang, är födda fria och lika i värde och rättigheter.” … Men så blir det inte för alla. Det gäller nämligen att ha turen att födas i rätt land och i rätt kropp – en kropp som fungerar så som normen säger att den ska.

I Nordmakedonien lever en 40-årig man med namnet Vlatko. Vlatko föddes med ett alldeles för mjukt skelett, så det är endast brosk som håller ihop honom. På grund av det blev han som fyraåring lämnad och inlåst på en institutionen där han har tvingats spenderat sitt liv i total misär.

Vlatkos liv på institutionen är begränsat till en smutsig spjälsäng. Avdelningen han bor på kallas för ”barn-avdelningen”, trots att ingen där är under 18 år. Förnedrande nog kallar de honom för ”barnet” och pratar bebisspråk med honom.

Han spenderar sina dagar med att göra ingenting. Han har ingenting att sysselsätta sig med, inget att fördriva dygnets alla vakna timmar med och han kommer aldrig ur spjälsängen. Han kommer aldrig iväg från stanken av urin eller gallskriken från de andra intagna på institutionen. Han får aldrig sitta på gräsmattan utanför fönstret och känna solen i ansiktet.

Maten skyfflar de in i munnen på honom där han ligger. Han lever år efter år under ren och skär tortyr. Jag gissar att han dessutom har väldigt ont i kroppen och att han aldrig får några besök. Totalt bortglömd av världen.

När jag för några dagar sedan besökte institutionen träffade jag honom, Vlatko. Fram tills för en vecka sedan tvingades han bo i källaren, men inför vårt besök hade han fått flytta upp till en avdelning ovanför marken.

Några trappor upp, i ett rum med sängar längs väggarna satt han placerad i en liten spjälsäng, längst in i hörnet.

Jag gick fram, satte mig på huk framför sängen, tittade mellan spjälorna och försökte få ögonkontakt med honom. Han tryckte sig mot väggen och stirrade rakt fram, helt utan ansiktsuttryck och med den mest tomma blick jag någonsin sett komma från en människa. Blickar kan säga så mycket – och det här var en blick av total uppgivelse. Det här var en blick från en 40-årig man i en spjälsäng på en barnavdelning, en man som blivit förnedrad och försummad så länge han levt och som gett upp allt hopp om livet. Det här var en blick i väntan på döden.

Jag satt kvar på huk, böjde mig fram och klappade lite försiktigt hans hand. Till slut släppte han väggen och vände sig mot mig.

Som ett djur på zoo placerad bakom ett staket fick han sträcka sig över räcket för att nå mig, så jag reste mig upp och ställde mig bredvid sängen för att komma närmre. Jag höll hans hand och pratade med honom. Han började flacka med blicken och gav mig till slut några snabba sekunder av ögonkontakt, men han sa inte ett ord.

Jag stod kvar en stund till och då började han försiktigt, med små rörelser, att krama min hand tillbaka. Jag ville verkligen inte lämna honom. Jag ville inte släppa hans hand. Jag ville ta med honom bort från helvetet han tvingats leva i under så många år. Jag ville rädda honom, men jag kunde inte.

När jag var tvungen att gå släppte jag varsamt hans hand, vinkade hejdå och gick ut ur rummet. I korridoren vände jag mig om och tittade in genom fönstret till rummet där han låg. Jag vet inte längre om det jag såg är sant eller om det är något min hjärna har skapat åt mig för att klara av situationen, men jag tror att han log. En kort stund log han.

Jaha, sen åker man hem, duschar av sig och lägger sig för att sova i sin stora, rena säng – och så undrar man varför man själv hade turen att födas i Sverige och med ett skelett.

Vi är absolut inte födda lika, i värde och rättigheter. Det handlar bara om tur eller otur. Föds man som barn till en kungafamilj eller föds man som barn till en familj som bara lämnar en för att dö på en förfallen institution?

Sabina Grubbeson och Loza Foundation gör ett enormt arbete för att förbättra situationen för människorna på institutionen. www.lozafoundation.org

Mycket har blivit bättre, tack vare Sabinas arbete och med hjälp av andra organisationer som till exempel UNICEF, men det är långt kvar. Personalen på institutionen saknar utbildning och kunskap om människorna de jobbar med och institutionen i sig saknar pengar. Jag tror inte att människorna som jobbar där är onda, men de kan aldrig ha ställt sig frågan ”Tänk om det var jag som låg här, hur hade jag då velat bli behandlad?” De kanske inte har råd med sådana tankar. Att säga ifrån är att riskera att bli sparkad från jobbet, vilket innebär en risk att själv inte överleva i landets fattigdom.

Socialdepartementet i Skopje verkar börja förstå en del av allvaret. Gruppboenden öppnas och personer placeras så sakteliga ut för att få bättre levnadsstandard. Institutionerna kommer att stängas ner, lovar de.

David följer upp deras arbete inför Nordmakedoniens önskan att få vara en del av EU. www.davidlega.eu

Men för Vlatko, som fått sitt liv begränsat till en spjälsäng, är det kört. Efter 35 års konstant lidande, som fånge i en källare, kan han omöjligt få tillbaka sin värdighet. Även om han skulle ha turen att snart bli förflyttad till ett renare gruppboende så kan han aldrig få tillbaka alla stulna år som så brutalt har brutit ner hans mentala hälsa.

Tänk, Vlatko hade kunnat vara en inspirerande föreläsare eller kanske en framgångsrik politiker. Han hade kunnat vara någons pojkvän, bästa vän och arbetskollega. Han hade kunnat få vara älskad – ja, till och med älskad högst på jorden av någon … och han hade kunnat få älska någon tillbaka.

Men alla möjligheter till det, och alla möjligheter till något slags värdigt liv togs ifrån honom – bara för att han hade oturen att födas i en kropp som inte är som alla andras. 💔

Foto: Mikael Sundberg – fotograf